Blogg

Vilka straff finns det i Sverige?

Ett viktigt område inom straffrätten är det som bland jurister kallas påföljdsläran. Den innehåller alla de olika regler som bestämmer vilket straff man ska om man har begått ett brott. Och det är minst sagt många olika regler att förhålla sig till. Därför blir denna bloggen endast en översiktlig beskrivning över de olika påföljder som står till buds för domstolen.

Fängelse

Huvudregeln i svensk rätt är att fängelse ska väljas i sista hand om det inte finns några andra alternativ. Det står att läsa i 30 kap. 4 § brottsbalken:

Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §.

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Av andra stycket i nämnd paragraf anges skälen som domstolen får beakta när den överväger vilken påföljd den ska välja och då särskilt om fängelse ska dömas ut eller inte. Det är tre saker som rätten kan laborera med: 1) straffvärde 2) brottslighetens art 3) tidigare brottslighet.

Vad det gäller straffvärde, som även det är ett stort ämne att utforska, är huvudregeln att påföljden ska bli fängelse om straffvärdet är högre än ett år. För att bedöma straffvärdet i ett enskilt fall tar domstolen utgångspunkt i brottets straffsats. Straffsatsen anges särskilt för varje enskilt brott. För exempelvis mord är straffsatsen på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid. Det lägsta straffvärdet för mord är alltså tio år. Detta är dock en förenkling eftersom domstolen därefter kan höja eller sänka straffvärdet genom att ta hänsyn till bestämmelserna i 29 kap. brottsbalken som anger hur rätten ska bestämma straffmätningsvärdet. Och det är i slutändan straffmätningsvärdet, eller det justerade straffvärdet, som ska ligga till grund för bedömningen om fängelse ska väljas med hänsyn till brottets straffvärde. Det är som sagt, en förhållandevis komplicerad disciplin.

Sedan kan rätten beakta brottslighetens art eller som man också säger, om det rör sig om ett artbrott eller inte. Vad som är och inte ett artbrott får man läsa sig till i förarbeten och högsta domstolens praxis. Typiska artbrott är grovt rattfylleri, mened, bokföringsbrott och misshandel.

Den sista aspekten som domstolen får beakta är tidigare brottslighet. Vid denna bedömning tittar domstolen på vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. Brottslighet som är äldre än fyra år brukar man i princip alltid bortse från.

Om så rätten efter att ha tittat på dessa kriterier kommer fram till att straffet bör bli fängelse, finns det ändå ytterligare alternativ att ta till för att undvika att så blir fallet. Rätten kan i stället för fängelse kombinera en lindrigare påföljd, såsom villkorlig dom eller skyddstillsyn (mer om detta nedan), med en föreskrift om samhällstjänst. Ett straffvärde kan då omvandlas från fängelsemånader till ett visst antal timmar samhällstjänst. Dessa kombinationspåföljder används flitigt av domstolarna och på så vis kan man undvika ett fängelsestraff. Den stora fördelen med detta är att den dömde inte utsätts för den negativa påverkan som fängelsemiljön innebär. Det framförs ofta av företrädare för den närliggande vetenskapen kriminologi att de sociala aspekterna (dvs andra som dömts för brott) av en fängelsevistelse leder till att den dömde blir mer benägen till att återfalla i brottslighet än vad som annars vore fallet.

Villkorlig dom och skyddstillsyn

Den klassiska förstagångspåföljden för mindre allvarlig brottslighet är villkorlig dom eller villkorlig dom förenad med samhällstjänst. Enligt 30 kap. 7 § första stycket brottsbalken gäller följande:

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet

Innebörden av en villkorlig dom är att den dömde under en tid om två år från att domen vunnit laga kraft (dvs. inte längre kan överklagas) ska vara underkastad en prövotid där den dömde ska vara skötsam och efter förmåga försöka försörja sig själv. Om den dömde inte sköter sig kan en rad med påföljder göras gällande mot honom. Dessa kan du läsa mer om i 27 kap. 6 § brottsbalken.

Den ofta förekommande andragångspåföljden för mindre allvarlig brottslighet är skyddstillsyn eller skyddstillsyn tillsammans med samhällstjänst. Enligt 30 kap. 9 § första stycket kan följande utläsas:

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Man brukar säga att det krävs någon form av övervakningsbehov för att domstolen ska kunna döma till skyddstillsyn. Det är emellertid en sanning med modifikation eftersom underrätter ibland dömer till skyddstillsyn utan att direkt ta ställning till om det finns ett behov av övervakning för att den dömde ska avhålla sig från brott. Jag skulle vilja säga att påföljden ofta ses och även används som en skarpare tillrättavisning vid fortsatt brottslighet när den dömda sedan tidigare har fått en villkorlig dom. I speciella fall används även skyddstillsyn förenat med ett kortare fängelsestraff (s.k. 28:3-fängelse) för undvika alltför långa fängelsestraff.

Innebörden av en skyddstillsyn är att den dömde underkastas en prövotid om tre år som normalt sett börjar räknas från dagen för domen. Vidare ska den dömde övervakas under det första året av prövotiden. Det sker oftast genom återkommande möten som arrangeras av Frivården.

En annan ofta förekommande kombination när den dömde är missbrukare är att skyddstillsynen förenas med en föreskrift om att genomgå behandling enligt 30 kap. 9 § andra stycket 3 (s.k. kontraktsvård). Med en sådan kombination går det att undvika långa fängelsestraff eftersom just kravet på behandling anses vara ingripande mot den enskilde.

Penning- och dagsböter

Till sist bör nämnas påföljden böter. Den anses ofta vara den minst ingripande påföljden. Penningböter avser alltid ett bestämt belopp medan dagsböter bestäms efter ens inkomst till ett belopp om 50 till 1 000 kr per dagsbot och till mellan 30-150 dagsböter beroende på brottets straffvärde. Om den dömde har en bra inkomst kan det därför handla om ganska höga belopp.

Detta var en kort genomgång av Sveriges påföljdssystem. Som jag nämnde inledningsvis är framställningen avsiktligt förkortad till en behaglig omfattning. Det finns mängder av undantag och andra juridiska avfarter som jag inte nämnt. För en mer djuplodande förklaring av ämnet rekommenderar jag därför aktuell studentlitteratur.

En hemsida från Bravissimo