Blogg

Skadestånd på grund av felaktig myndighetsutövning

Ibland kan myndigheter göra fel och det kan bli dyrt för den enskilde, vare sig det gäller en privatperson eller ett företag. Äldre rätt byggde på åsikten att staten inte kan bli skadeståndsskyldig för skador som orsakas i den statliga verksamheten eftersom det ansågs strida mot den statliga suveräniteten. Principen har övergivits idag. Det finns numera ett antal lagregler som gör det möjligt för den enskilde att begära ersättning från stat eller kommun och varav de primära går att finna i 3 kap. 2-4 §§ skadeståndslagen. Dessa olika möjligheter till skadestånd från det allmänna kommer nedan att behandlas var för sig. Till sist kommer även behandlas möjligheterna till ersättning om en enskild häktats utan att ärendet lett till en fällande dom.

Felaktig myndighetsutövning

3 kap. 2 § skadeståndslagen har följande lydelse:

Staten eller en kommun skall ersätta

1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar, och
2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska skadan ha orsakats vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning. En första fråga som behöver besvaras är därför, vad är myndighetsutövning? I förarbetena till skadeståndslagen har följande definition lagts fram: ”Beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter eller, för att använda ett mera ålderdomligt uttryck, den statliga överhögheten över medborgarna i deras egenskap av samhällsmedlemmar”. Det rör sig alltså om statens tvångsmakt även om definitionen har utvidgats i praxis.

Vidare ska skadan ha orsakats genom fel eller försummelse. När det gäller tillämpningsmisstag av författningar och praxis behöver dessa vara tydliga för att det ska leda till skadeståndsskyldighet. Om skadan inträffat i samband med att staten omhändertaget egendom brukar de krav som finns i privat verksamhet även åläggas det allmänna. Om t.ex. Kronofogden omhändertagit egendom och därför åtar sig en vårdplikt för densamma och egendomen sedan förstörs blir alltså staten skadeståndsskyldig (se NJA 1989 s. 191).

Av 3 kap. 7 § skadeståndslagen följer dock begränsningen att talan om ersättning inte får föras med anledning av beslut av riksdagen eller regeringen eller av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen, om inte beslutet upphävts eller ändrats. Sådan talan får inte heller föras med anledning av beslut av lägre myndighet, vilket efter överklagande prövats av regeringen, Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen, utan att beslutet upphävts eller ändrats.

Felaktiga upplysningar

3 kap. 3 § skadeståndslagen har följande lydelse:

Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades.

Såsom kan utläsas av 3 kap. 3 § skadeståndslagen behandlar denna bestämmelsen ren förmögenhetsskada som orsakats av att stat eller kommun lämnar felaktiga upplysningar eller råd. Skadeståndsansvaret gäller således upplysningar och råd. Informationen som myndigheten lämnat måste objektivt sett vara felaktig för att skadeståndsansvar ska föreligga. Det krävs inte att informationen lämnats vid myndighetsutövning. Det räcker i stället att den felaktiga upplysningen eller det felaktiga rådet lämnats av en myndighet. Det krävs dock att särskilda skäl föreligger för att ersättning ska utgå. Särskilda skäl kan vara att den enskilde har litat på ett besked från en myndighet och utan egen skuld, på grund av beskedet, fått sin ekonomi märkbart försämrad.

Rättighetsöverträdelser

3 kap. 4 § skadeståndslagen har följande lydelse:

Staten eller en kommun ska ersätta

1. personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 §, om skadan uppkommit till följd av att den skadelidandes rättigheter enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har överträtts från statens eller kommunens sida, och
2. annan ideell skada som uppkommit till följd av en sådan rättighetsöverträdelse.

Skadestånd enligt första stycket ska endast utges i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.

Bestämmelsen ger rätt till ersättning från det allmänna för skada som orsakats genom att det allmänna överträtt rättigheterna i Europakonventionen. För att veta vad för typ av skador som är ersättningsgilla behöver man således först undersöka Europakonventionen och göra en bedömning om en överträdelse har skett av någon av konventionens rättigheter.

De skadetyper som kan ersättas är personskador, sakskador, rena förmögenhetsskador och skador på grund av kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.  Om skadan avser personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada uppkommer ansvar redan vid en överträdelse av konventionen, vilket således ålägger det allmänna ett omfattande ansvar. Om skadan avser en kränkning krävs dock att kränkningen uppnår kraven som anges i 2 kap 3 § skadeståndslagen. Bestämmelsen gäller vid såväl myndighetsutövning som vid annan typ av verksamhet och även för skador som uppkommit genom att det allmänna bedrivit verksamhet i privat regi.

Bakgrunden till bestämmelsen är att den vars fri- och rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts, enligt artikel 13 i konventionen, ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en inhemsk myndighet. Innebörden av detta är att den enskilde har rätt att få ett påstående om konventionsöverträdelse prövat av nationell domstol eller myndighet. Om det konstateras att en överträdelse skett ska den enskilde även ha rätt till gottgörelse. Sverige är alltså på grund av sitt internationella åtagande enligt Europakonventionen tvingad att betala ut ersättning om konventionen överträds.

Frihetsberövade som inte döms

En i praktiken viktig möjlighet att få ersättning från staten finns när en enskild blivit frihetsberövad utan att detta lett till en fällande dom mot honom eller henne. Det går att läsa om denna skadeståndstyp i lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

I lagen anges att den som har varit anhållen i minst 24 timmar i sträck eller häktad kan ansöka om ersättning hos Justitiekanslern när förundersökningen har avslutats utan att åtal har väckts eller när frikännande dom har meddelats för den brottsmisstanke som frihetsberövandet avsåg. Skador som ersätts avser lidande, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och utgifter. Däremot går det inte att få någon ersättning för de skador brottsmisstanken som sådan orsakat, vilket kan ifrågasättas, med tanke på att det just är dessa, ideella skador, som kan bli mycket omfattande i samband med att en brottsmisstanke blir offentlig.

Vad gäller ersättning för lidande beräknas denna schablonmässigt. Enligt Justitiekanslerns praxis är ersättningen 30 000 kr för den första månaden och 20 000 kr för varje ytterligare månad fram till och med den sjätte månaden. Därefter är ersättningen 30 000 kr per månad till och med den tolfte månaden. Ersättningen ökar sedan successivt ju längre frihetsberövandet har pågått.

 

En hemsida från Bravissimo